Tiden går och nu har vi snart lagt ännu en säsong bakom oss. Det är alltid roligt när hundar som nyss var unghundar är plötsligt har blivit rutinerade slädhundar. Vad som inte är lika muntert är då man plötsligt upptäcker att de hundarna som alltid funnits där plötsligt blivit gamla och inte alls orkar samma som de gjorde förr. Tiden går verkligen på gott och ont.

Den gångna vintern har liksom vanligt bestått av en blandning av långturer och kortare körningar. Dagarna när vi inte kört hundspann mellan september till slutet av april är lätträknade. Bara denna vintersäsong har jag (Matti) varit ute 90-100 dagar på turer som är 4 dagar eller längre. Utöver detta tillkommer ett stort antal sk fikaturer och träningsturer. För hundarna existerar det regelbundna vilodagar varje vecka vilket det inte alltid gör för oss som hundförare.

Siberian Huskies med ett bra arbetshuvud kommer till sin rätt hos oss. De flesta hundarna formligen älskar detta sättet att leva. Sedan finns det ett antal hundar som tycker att detta blir allt för mycket. Detta ser vi i regel under hundarnas första säsonger. De hundar som inte trivs med denna arbetsmängd omplacerar vi oftast i spann som inte går lika hårt.

Nu väntar en vår och sommar med några planerade valpkullar. Det skall målas hundkojor, byggas hundgårdar och slädar skall underhållas. Hundarna skall också tränas både fysiskt och mentalt. Att vara slädhundsförare innebär ett konstant arbete.